Höstkylan hänger i luften men solens strålar skänker ännu viss värme. Den sandklädda lekplatsen är belägen ovanpå områdets underjordiska garage. Inom synhåll finns centrum med mataffär och några butiker. Ännu en bit bort skymtar en gigantisk brun tegelkoloss – skolan.

Men just idag är det studiedag så många barn är hemma med sina föräldrar.

Ida Karlsson, 31 år, pluggar till förskollärare på Nova sedan två år tillbaka och hade möjlighet att vara ledig med barnen Kelian, 3 år, Melanie, 6 år och Damien, 8 år den här dagen.

Familjen bor i en lägenhet i ett hus med inglasade balkonger och kvadratiska förrådsbyggnader med toppiga tak på innergården. De trivs i området.

– Lekplatserna är bäst, här finns mycket för barn.Och det finns inga stora bilvägar så de kan springa fritt, säger Ida Karlsson medan hon servar barnen med dricka.

De har en kompisfamilj på besök så den här dagen finns det extra många barn att leka med. Den stora gungan lockar mest.

Ida Karlsson flyttade till Oskarshamn 2014 och har bott i samma lägenhet i nio år.

Hon tycker överlag att området är lugnt även om det kan kännas lite otryggt kvällstid.

– Vi tycker att det är bra här. Men på kvällarna är det lite läskigt, då går jag inte ut själv och ibland kör polisen förbi.

Kommunpolisen Petter Sandstedt bekräftar att det finns utmaningar i Kristineberg. Det är där samt i centrum som polisen har som mest att göra i Oskarshamn. Men det är inte så konstigt, tillägger han, eftersom det bor många människor där.

Utvecklingen går ändå åt rätt håll. I den senaste trygghetsmätningen som inte blivit offentlig ännu har situationen förbättrats markant, enligt Petter Sandstedt.

Han har jobbat som polis i 30 år och bor själv i villa i Kristineberg.

– Jag går ofta genom centrum med hunden och tycker att det är lugnt, säger Petter Sandstedt.

Men så har det inte alltid varit.

•••

Torsten Strömberg är pensionerad reporter med ett förflutet på både Östran/Nyheterna och Barometern-OT. När han flyttade till Oskarshamn på 1980-talet för att börja jobba fick han ett råd av sin bror, på den tiden jurist på länsstyrelsen.

– Han sa att jag inte skulle bosätta mig på Arkitektvägen, Ingenjörsvägen eller Karlsborgsvägen för där drog han in flest körkort i hela Oskarshamn.

Samtliga tre vägar ligger i Kristineberg.

Det relativt nybyggda området var redan nedgånget och slitet. Grått. Den tidigare bostadsbristen var ett minne blott. Många av lägenheterna stod tomma och gick inte att hyra ut.

I en artikel i OT den 3 mars 1979 nämns ”extrem skadegörelse” och att som mest 290 lägenheter stått tomma under året.

Det kommunala bostadsbolaget Byggebo, som då drevs i stiftelseform, blödde.

Som journalist kom Torsten Strömberg att följa områdets utveckling på nära håll.

– Miljonprogrammet hade löpt amok i Oskarshamn. Man hade fortsatt att producera bostäder utan att det fanns något behov av det, säger han.

Lägenheterna var inte bara många. Husen stod tätt också. Som minst 18 meter mellan fasaderna och under byggtiden en kran på räls däremellan.

– Man ställde lyftkranen i mitten så att den kunde serva två huslängor. Men det innebar att de som bodde i lägenheterna kunde se vad grannen mittemot hade på frukostmackan, säger Torsten Strömberg och skrattar torrt.

Lokalhistorikern Thomas Gren skriver om områdets tillkomst i boken ”Oskarshamn – vid Smålandskusten” utgiven 2006: ”Det visade sig snart att miljonprogrammets massbyggande även hade negativa konsekvenser. En häftig inflyttning av människor med olika bakgrunder genererade sociala problem. Detta kom även att gälla Kristinebergsområdet. Kristineberg kom att utvecklas i samma riktning som miljonprogramsområden i storstädernas ytterområden.”

År 1975 drog Byggebo i handbromsen och även Hyresgästföreningen protesterade mot fortsatt utbyggnad. Av Sex planerade höghus byggdes till slut endast tre.

En stor andel av de tomma lägenheterna var små, ettor och tvåor. Kristineberg var inget för familjer.

Något behövde göras. Så föddes embryot till det som kom att kallas Oskarshamnsmodellen.

Torsten Strömberg minns presskonferensen i slutet av 1980-talet. Någon hade uppfunnit en eufemism, att lägenheter skulle ”byggas bort” – inte rivas. Vissa huslängor jämnades med marken, andra klövs mitt i tu. Gråa fasader fick burspråk, färgpartier och inglasade balkonger. Små lägenheter blåstes ur och byggdes om till större. Prislappen: En miljard kronor.

Hyresgästerna, de som önskade och kunde flytta tillbaka efter ombyggnaden, fick själva vara med och påverka utformningen av den nya bostaden. Förhoppningen var att staten skulle bidra med pengar till kalaset.

Fast det skulle visa sig att staten inte riktigt var att lita på. Vi ska återkomma till det.

•••

Bara efter ett par decennier skulle alltså Kristinebergsområdet stöpas om i grunden.

Trots att Bgggebo byggt serviceboenden och en vårdcentral i höghusen och gjort om vanliga lägenheter till förskola och gruppboende så var det fortfarande svårt att hitta hyresgäster till det redan slitna området.

– Självklart var det inte bra. Hus ska ju hålla betydligt längre än 20 år, men det var en omöjlig situation.

Det säger Roland Ogebrink som var teknisk chef på Byggebo vid den här tiden och arbetade på bolaget i närmare 30 år.

Husgrunder blev till grönytor, mer belysning sattes upp och inne i lägenheterna fick badrummen plats för tvättmaskin.

– Det var en väldigt radikal ombyggnation. Det blev ett lyft för hela området och jag tror att hyresgästerna var nöjda, säger Roland Ogebrink.

För att få loss kapital till att göra om Kristineberg sålde Byggebo fastigheter på andra håll i kommunen, som i Svalliden, Fårbo, Figeholm och Kristdala.

Men Oskarshamnsmodellen fick ingen flygande start. När Boverkets generaldirektör invigde det nya färgsprakande Kristineberg var 1990-talskrisen ett faktum. Räntorna skenade, arbetslösheten steg, folk gick från hus och hem.

Kring millennieskiftet då konjunkturen var på topp igen var det fortfarande svårt att hitta hyresgäster, trots burspråk, hissar och stambytta badrum.

Ekonomin var ansträngd. Och det blev inga pengar från staten, i alla fall inte så mycket som man hoppats på.

Journalisten Torsten Strömberg minns turerna än idag.

– Det visade sig att staten inte riktigt var att lita på. Regeringen byttes ut och de utlovade bidragen uteblev, säger han idag.

I stället fick finansieringen lösas lokalt. Det gnisslade i samarbetet mellan bolaget de S-märkta kommunalråden. Mats Adelgren som blev vd för Byggebo 1986 minns än idag hur besviken han var.

– Vi fick inget större hjälp av ägaren kommunen utan fick sköta oss själva. Det var tungt, säger han.

Men till sist bidrog kommunen med 600 miljoner kronor i aktiekapital. Fast enligt Mats Adelgren kom pengarna för sent.

– Man hade kunnat gå in och hjälpa bolaget istället för att bara ställa krav Jag är stolt över det vi gjorde men jag kan vara ärlig och säga att kommunalråden kunde ha gjort tidigare insatser för att stärka oss.

Men parallellt med motgångarna på hemmaplan blev Mats Adelgren uppbjuden till riksdagens bostadsutskott där han fick berätta om Oskarshamnsmodellen.

– Det kändes bra i ryggraden, för vi hade slitit hårt, säger han.

Peter Wretlund (S) anser att kritiken är delvis obefogad.

– Det var under min tid det vi tog tag i det. Vi gjorde en enorm insats och jobbade väldigt brett med frågan så det är klart att det tog tid. Jag kan förstå Mats Adelgrens frustration, men det var inte enkelt. Det här var en av de fem av de svåraste frågorna under mina 17 år som kommunalråd, säger han idag.

Pengarna från kommunen kom 2009. Även om de flesta lägenheterna nu var uthyrda och läget ljusnade för Byggebo så skulle ännu ett hus i Kristineberg behöva jämnas med marken. År 2014 revs det gröna höghuset. Delar av huset hade byggts om till vårdcentral men nu skulle det byggas en ny hälsocentral på platsen.

Lägenheterna i de tre höghusen var de enda som inte byggdes om från grunden under 1990-talets omdaning. Och när det gröna var rivet öppnade sig plötsligt Kalmarsund för det röda höghuset som i decennier stått i dess skugga.

•••

De silvermetalliska dörrarna stängs mjukt och en AI-genererad kvinnoröst informerar om att färden går uppåt. Hissen är helt ny, både säkrare och mer komfortabel än den gamla. Det berättar Andreas Wöhry, chef för uthyrningen på Byggebo, som är med på färden.

Högst upp på åttonde våningen finns en samlingslokal med en träffpunkt för äldre. Utsikten från balkongen är hänförande. Här syns Blå Jungfrun, hela staden från ovan och i söder skymtar Mönsterås bruk.

Andreas Wöhry är just nu en av de som jobbat allra längst tid på Byggebo. Han började 1992, när omstöpningen av Kristineberg var i full gång.

Det skulle alltså dröja en bit in på 00-talet innan allt var fullt uthyrt. Men sakta men säkert har han fått se området resa sig och bli populärt.

Vad som är bäst med Kristineberg överlåter han åt hyresgästerna att avgöra. Men han nämner att den nya hälsocentralen, bussförbindelsen in till stan och skolan är saker som lockar.

– Vi tycker att området fungerar väldigt bra, en del flyttar hit bara för skolan, säger Andreas Wöhry.

För en fyrarumslägenhet krävs uppemot fyra års kötid medan en etta kan bli ledig på ett halvår.

– Folk vill helst ha stora lägenheter men de blir inte uppsagda, säger Andreas Wöhry.

Nere på gården, ett kort stenkast från det röda höghuset, ligger Kristinebergs nyaste lekplats där barnen har fått vara med och tycka till om innehållet. En mamma vakar över ett litet barn som är redo att ta rutschkanan ned mot det mjuka fallskyddsgummit. På en piskställning strax intill vajar en gråaktig matta. Andreas Wöhry pekar mot en port i tegelfasaden en bit bort.

– Jag hade en ledig fyra där för ett tag sedan, jag vet inte hur många som var intresserade av den, säger han.

•••

De som varit med på Kristinebergs resa beskriver Oskarshamnsmodellen som lyckad. Mats Adelgren berättar om presskonferenser med stora tidningar och att intresseorganisationen Sabo hade ögonen på kommunen vid Smålandskusten.

Boverkets generaldirektör Gösta Blücher som invigde det nya Kristineberg skulle bli hedersdoktor vid Blekinge tekniska högskola år 2010, vid samma tid som det började bli kö till lägenheterna i Kristineberg.

Men vilka spår finns kvar av Oskarshamnsmodellen på myndigheten idag?

Johan Kihlberg, utredare, skriver i ett mejl att han under sina elva år på Boverket aldrig hört uttrycket Oskarshamnsmodellen. Däremot säger han sig vara vagt bekant med Kristineberg eftersom det tagits upp som et exempel på ett område som fått förändrat rykte.

Oskarshamn var heller inte ensamt om att ha ett miljonprogramsområde med outhyrda lägenheter. En rapport publicerad av Statens råd för byggnadsforskning år 1975 visade att även Norrliden i Kalmar och Teleborg i Växjö hade liknande bekymmer.

Peter Wretlund, politikern som under sin kommunalrådstid beslutade om ekonomiskt stöd till Byggebo, bor själv i närheten av Kristineberg och han berättar att han ofta handlar i centrum.

– Jag tycker att det är ett trevligt område, något som vi i Oskarshamn ska vara stolta över.