De är inte ensamma. Allt fler barn tas om hand med stöd av LVU, visar siffror från Socialstyrelsen. Under flera decennier var det 6–7 000 barn som någon gång under året varit tvångsomhändertagna, men sedan 2020 har siffran ökat. 2022 var det över 8 300 barn som var omhändertagna.

När vi ställer frågan till Socialstyrelsen om vad ökningen beror på svarar myndigheten att den inte vet eftersom det inte gjorts någon analys. Men på lokal nivå finns ledtrådar, för även i Kalmar län omhändertas allt fler barn.

I Oskarshamns kommun handlade det fram till år 2015 om som mest fyra barn per år medan det nu är uppe i ett tvåsiffrigt antal.

Ana Bekovic och Johanna Woxö är enhetschefer på placeringsenheten respektive utredningsenheten, på socialtjänsten i Oskarshamn. De har båda lång erfarenhet av arbete med utsatta barn och kopplar ökningen delvis till att socialtjänstlagen ändrades 2014. Då blev socialtjänsten skyldig att utreda allt som rör våld och är kopplat till barn. Sedan kom flyktingvågen 2015 då många familjer som haft det tufft kom hit vilket också kan ha bidragit. Men det finns även en ökad medvetenhet om våld i samhället.

– Men om det har ökat på riktigt eller om vi bara har blivit bättre på att uppmärksamma våld, det är något vi diskuterar mycket. I skolan pratar man om barnets rättigheter och vi ställer frågor om våld på alla våra enheter, säger Ana Bekovic.

Också i Kalmar märks en ökning av LVU. Socialchef Camilla Freedeke och Lotta Hedström, verksamhetschef för barn och familj, berättar att när det gäller mindre barn handlar det främst om våld i familjen och när det kommer till ungdomar är det främst missbruk och kriminalitet som ligger bakom men även hedersproblematik.

I Sverige har den så kallade LVU-kampanjen under de senaste åren satt ljuset på den 30 år gamla lag som ger staten rätt att med tvång skilja barn och ungdomar från deras föräldrar. Antingen för att deras hemmiljö inte är säker eller för att ungdomarna själva lever ett liv med kriminalitet eller missbruk.

LVU-kampanjen har kallats för den största påverkanskampanjen som träffat Sverige och det har spritts felaktiga rykten om att socialtjänsten kidnappar muslimska barn.

Att kampanjen skulle ha lett till fler omhändertaganden tror inte de två Kalmarcheferna – snarare tvärtom.

– Det finns familjer som vi vet har lämnat landet istället för att ha kontakt med oss och det tycker vi är mycket beklagligt, säger Lotta Hedström.

Johanna Woxö i Oskarshamn är inne på samma spår.

– Vi befarar att LVU-kampanjen generellt i Sverige bidragit till att färre barn fått rätt stöd och skydd på grund av att kampanjen skapat så stor oro hos både barn och vuxna, det kan inte uteslutas att så är fallet även i vår kommun. Vi har mött föräldrar som känner en stor oro och inte vågar lita på att vi vill hjälpa dem, just utifrån vad de hört via den desinformation som spridit sig, säger hon.

Att LVU uppmärksammas allt mer vittnar också Barometern-OT:s eget arkiv om. En sökning på ordet LVU ger 48 träffar under det senaste året, för fem år sedan var antalet träffar bara nio under ett år.

Allt fler barn och ungdomar blir alltså omhändertagna med tvång. Tanken är förstås att barnet ska få det bättre. Men hur går det egentligen när samhället tar över?

Barometern-OT har försökt ta reda på det. Tillsammans med kollegor på totalt åtta tidningar i södra Sverige har vi grävt djupt i arkiven. Vi har gått tillbaka till år 2002 och plockat fram domar från länsrätten, numera förvaltningsrätten. Vi valde 2002 för att de berörda barnen har hunnit bli vuxna nu. De kan se tillbaka på barndomen och har förhoppningsvis hunnit få lite distans till det som varit.

Domarna från Kalmar län finns samlade i decimetertjocka band hos Riksarkivet i Vadstena. I läsesalen en stentrappa upp i 1500-talsslottet grundat av Gustav Vasa har vi för hand bläddrat igenom de tunga böckerna och manuellt letat upp alla domar som rör LVU.

Totalt fann vi 201 barn och ungdomar i 46 kommuner som tvångsomhändertogs under 2002.

I Kalmar län handlar det om 44 barn, 20 flickor och 24 pojkar. I flera fall var omhändertagandet 2002 inte första gången, och inte heller sista gången de togs om hand. Idag är barnen mellan 21 och 41 år gamla.

Barnen från länet har i de flesta fall omhändertagits för att föräldrarna inte kunnat ta tillräckligt väl hand om dem.

Var och en av de som omhändertogs har fått ett brev från oss där vi frågat om de kan tänka sig att bli intervjuade. Många svarade. Vi har träffat en del av dem och lyssnat till deras berättelser. Historierna skiljer sig åt. För många av barnen har det gått bra senare i livet medan andra har haft det tuffare.

I en dom om en flicka som var 15 år när hon omhändertogs står:

”NN (pappan) hade då slitit tag i en väska som L (dottern) hade runt halsen, tryckt ner henne och vridit om hennes arm, för att komma åt örhängen, som hon fått av X (en släkting).”

En annan dom gäller två pojkar som omhändertogs när de var sju och åtta år gamla. Där står att de periodvis fått äta frukost på fritids eftersom skolan noterat att de inte verkade få mat hemma:

”Efter tre veckors vistelse i familjehemmet verkade det som om Rikard och Holger (fingerade namn) började förstå att de skulle få mat regelbundet. De behövde inte längre äta som om varje måltid skulle vara den sista.”

En 15-årig kille omhändertogs på grund av eget beteende. Efter att ha dömts för brott fick han bo på ett behandlingshem. Länsrätten skriver:

”Vid ett tillfälle där (på behandlingshemmet vår anm.) hade han försökt slå ned manlig personal och polis hade fått tillkallas.”

Dokument och siffror ger en inblick i hur barnen haft det efter omhändertagandet.

Sedan 2010 har 58 av de 201 barnen dömts för brott. Det handlar om allt från fortkörning till rån och grovt bedrägeri, men det som dominerar är narkotikabrott.

41 av de 201 personerna har inte deklarerat någon inkomst de senaste fyra åren. De övriga 160 har någon gång under de senaste fem åren deklarerat en inkomst, men bara 144 personer har inkomster för 2021. Medelinkomsten för 2021 är 226 000 kronor – att jämföra med alla Sveriges 20–40-åringar som har en medelinkomst på cirka 280 000 kronor.

En tredjedel av de som omhändertogs som barn har haft skulder hos Kronofogden. Det är en sex gånger så hög andel som hos landets alla 18–44-åringar.

Flera av dem vi varit i kontakt med har uttryckt att de inte kände sig lyssnade på när de omhändertogs som barn. Men på det här området tycks en del ha förändrats till det bättre.

– Det har hänt mycket under de här åren, vi har fått nya utredningsmetoder och arbetar mer professionellt och så har barnkonventionen blivit lag, säger Camilla Freedeke.

Margareta Esplund, advokat med flera decenniers erfarenhet av LVU-ärenden, delar den bilden. Hon har representerat både föräldrar och barn som kämpat i domstol mot tvångsomhändertaganden.

Det är socialtjänsten som utreder, men domstolen som fattar beslut om ett barn ska omhändertas eller inte. Margareta Esplund anser att synen på barnens röst i rätten har ändrats:

– Barnperspektivet har ett mycket starkare genomslag nu. Man är väldigt noga med att barnen kommer till tals, säger hon.

Att barnen får säga vad de tycker betyder dock inte att domstolen gör som barnen önskar.

Själva omhändertagandet är, särskilt om det sker plötsligt, också ofta ett trauma i sig. Det menar Sofia Enell, forskare på Linnéuniveristetet som följt placerade barn och ungdomar under nio års tid.

– Nästan tio år efter omhändertagandet återkom en del av dem till det som ett trauma. De bär med sig erfarenheten och har inte kommit till ro med det som hände. Tyvärr tror jag att socialtjänsten inte alltid förstår hur starka eller djupa sår det leder till även om det ibland är nödvändigt, säger Sofia Enell.

Att behöva flytta och placeras flera gånger är också en risk. En färsk kartläggning från Socialstyrelsen visar att den som varit placerad flera gånger får sämre betyg i skolan.

Några av de barn vi varit i kontakt med under arbetet med den här granskningen har själva begärt ut sina journaler från socialtjänsten i sina respektive hemkommuner. De har vittnat om tung läsning men det har också varit en möjlighet att förstå och bearbeta det som hänt. Alla handlingar som berör omhändertaganden måste sparas för alltid medan socialtjänstens övriga ärenden gallras efter fem år.

Elisabet Gustafsson har tidigare arbetat som chef för individ- och familjeomsorgen i Mönsterås. Under tre år var det en handfull personer som ville ta del av journaler.

– Vi brukade erbjuda dem att läsa på kontoret först, alternativt fick de återkomma om de hade frågor, men de flesta gjorde aldrig det, säger hon idag.

Även i Kalmar händer det att de som tidigare varit placerade hör av sig och då kan en socialsekreterare svara på frågor.

– Vi kan förklara lagstiftningen och hur socialtjänsten jobbar vilket kan ge en bättre förståelse för våra bedömningar, säger Lotta Hedström.

Om det ska gå att vända trenden, så att färre barn behöver omhändertas enligt LVU behövs mer förebyggande arbete. Det menar Margareta Esplund som betonar att det måste finnas resurser i skolan för barnen som inte passar in i mallen.

q– Det är otroligt viktigt att de här barnen blir sedda, att de får rätt omhändertagande och att man skapar trygghet kring dem. Barnen som inte får stöd i skolan nu dyker upp i domstolarna i framtiden.