Östersjöns botten är den nya fronten
Vad är det som sker på Östersjöns botten? Tidigt på måndagsmorgonen konstaterades att fiberkabeln C-Lion1, som löper mellan Finland och Tyskland gått av. Några timmar senare meddelades att också en kabel mellan Litauen och Sverige drabbats av ett brott. Blickarna riktas till ett område öster om Ölands södra udde i svensk ekonomisk zon.
Det är inte första gången i historien en Östersjökabel drabbas av brott. Alla kabelbrott, alla fartyg lastade med explosivt materiel som rör sig kring Sverige och alla män som rör sig i skogarna kring militära övningsfält är nu inte verktyg för främmande makt. Alla är inte deltagare i det som kallas hybridkrig. Men det vore fel att inte söka uppmärksamma den aktivitet som faktiskt kan vara ett inslag i icke-linjär krigföring.
Intressant är att kabelbrotten under tisdagsförmiddagen fick mycket större uppmärksamhet i både finsk och dansk press än i svenska medier. Inte för att svenska stora medier saknar ambition när det gäller det nya säkerhetspolitiska läget och kriget i Ukraina. Men det verkar finns en annan vana och blick i Östersjöbevakningen hos journalistkollegorna i Helsingfors och Köpenhamn.
Att två brott sker ungefär samtidigt öppnar naturligt nog för spekulationer om att brotten är orsakade genom någon form av planerad aktivitet. I finsk press understryks också att kablarna är noggrant utmärkta på sjökort för att de inte ska kunna skadas av misstag.
Om företrädare för kabelägare eller svenska myndigheter var försiktiga med sina kommentarer om orsaken var Tysklands försvarsminister, Boris Pistorius, desto tydligare när han deklarerade att de ”troligen har saboterats”.
Det är mycket ovanligt att politiker attribuerar – indirekt pekar ut – i detta fall Ryssland. Finländska myndigheter som inte tidigare tvekat med att framhålla att ryska köp av fastigheter på finsk mark har fientliga avsikter har denna gång valt att ligga lågt. Man vill heller inte överattribuera Ryssland, alltså att ge landet berömmelse för handlingar som dom inte har genomfört. Att det finns grund för misstanke visas dock av att svensk polis på tisdagseftermiddagen inledde en förundersökning om misstänkt sabotage.
”Kabelbrotten på Östersjöns botten inträffar närmast kusligt samtidigt som internationella initiativ tas för att stärka säkerheten för undervattenskablar.”
Det är heller ingen hemlighet att Ryssland arbetat med att kartlägga kritisk infrastruktur på havsbotten som – gasledningar, datakablar och vindkraftsparker – och skapat en militär enhet med förmåga att kunna utföra sabotage mot undervattenskablar.
Havsbotten har blivit ett nytt slagfält. Det är ett komplicerat territorium, inte minst juridiskt. Många kablar som den mellan Sverige och Litauen är ägda av privat bolag. De ligger också delvis på internationellt vatten, där principen om det ”fria och öppna havet” gäller. Rättsutvecklingen har helt enkelt inte hängt med den tekniska utvecklingen och dragningen av kommunikationskablar på havsbotten mellan länder.
Kabelbrotten på Östersjöns botten inträffar närmast kusligt samtidigt som internationella initiativ faktiskt tas för att stärka säkerheten för undervattenskablar. Just tisdagen – medan spekulationerna tog fart i Sverige om orsakerna – ställde sig den norska regeringen bakom ett internationellt initiativ som presenterades vid FN:s generalförsamling i september om att stärka säkerheten för kommunikationskablar. Initiativet kom från den amerikanska administrationen och en lång rad länder samt EU har ställt sig bakom dokumentet.
För en fientlig aktör mot Sverige, en i öster, spelar måhända sådana initiativ en mindre roll. Allianser och samarbeten ger bättre skydd. På land, i luften. På havet. Och under havsytan.
