Christian Gustafsson: Allan Svensson är nog den man jag tillbringat flest nätter med
Alla har vi våra sätt att sova. Mitt är att alltid lyssna eller titta på något. Jag klarar inte tystnad när jag ska åkalla John Blund. Sömnrutinen ser ut så här: en trådlös lur i höger öra, ligga på vänster sida, dra igång en tv-serie som jag sett tusen gånger på Ipaden på nattduksbordet.
Det måste vara något som kräver noll ansträngning, alltså något jag sett förut. Helst många gånger. Det måste vara på svenska.
Jag har några serier jag går runt på, men primärt är det två jag somnar till. Dels ”Rederiet”, inget är så sövande som när Reidar gjort en dålig affär och måste reda ut den, dels ”Svensson, Svensson”. Sveriges bästa komediserie genom tiderna. ”C/O Segemyhr” är tvåa, ”Solsidan” trea.
”Svensson, Svensson” ohotad.
Så, säg, varannan natt, år ut, år in somnar jag med Allan Svenssons stämma i höger hörlur.
När Lasse Berghagen dog skrev jag en text om att han sommaren 1998 var min enda vän. Och Gustav Svensson själv hävdade ju att Arne Hegerfors var hans ende vuxne vän. På lite samma sätt är Allan Svensson en av mina äldsta vänner. Han har varit med hela livet, gjort så många produktioner jag tyckt om. Han var otäck i ”Tusenbröder”, mysig chef i ”Maria Wern”, storartad i ”Fröken Frimans krig” och ”Hedebyborna”, ”trulig i ”Hassel”, strålande i ”Jakten på en mördare” och så vidare i all oändlighet.
Han har kastat sig mellan drama och komedi, mellan Norén och fars. Som på våren 2014 då han spelade sexförbrytaren Kapten Klänning i Uppsala parallellt med att han repade Krusenstiernska-farsen ”Charmörer på vift”.
Jag träffade Allan Svensson en gång i verkliga livet. I samband med en pressdag på Krusenstiernska. Han blev en liten semi-inventarie i Kalmar med flera ”Krusen”-somrar – den sista 2017 – på cv:t. Det var också då jag pratade med honom en stund. Han verkade inte särdeles förtjust i situationen att löpande band-igt gå runt och bli småsnacksintervjuad där i trädgården.
Snarare tvärtom.
Ofta blir skådespelare, vare sig de vill eller inte, ihågkomna för en enda roll. Signaturrollen. Ta Johannes Brost, till exempel. Med tiden kom han att avsky sin rollkaraktär Torbjörn ”Joker” Jonasson i ”Rederiet”. Var han än befann sig – mataffärskön, bardisken, på trottoaren – så var han ”Joker” med hela svenska folket. Han var så förknippad med rollen att han länge inte fick några alla roller. Fram till comebacken med ”Avalon” låg ”Joker” som en våt filt över Johannes Brosts karriär.
Så var det nog inte riktigt för Allan Svensson.
Jag tror inte han hade några större problem med att vara hela Sveriges favoritbrevbärare. De inte bara delade efternamn. Allan Svensson b-l-e-v Gustav Svensson.
För det är som Gustav Allan kommer att bli ihågkommen.
När dödsbudet kom sent på söndagskvällen svämmades sociala medier över av citat från ”Svensson, Svensson”.
”Men var är min lille vän?”, ”Arne Hegerfors, min ende vuxne vän”, ”Vad är det där för jävla stolpskott!? Var är Arne Weise?” och ”När du ner för backen flyger, hoppas vi att detta dyger”.
Eller när Gustav drömmer att han befinner sig mitt på Råsunda, får en passning av ”Henke” Larsson och frågar sig om Anita Ekberg fortfarande står i mål.
Min personliga favorit är när Gustav är tomte och läser fel på ett rim på ett paket från hustrun Lena till dottern Lina: ”Till en rar och duktig tjej, jag är glad att jag har dig. God jul önskar Lenin.”
I vår familj tog vi det så långt att mina barn, Tilde och Idde, förra julen kontaktade Suzanne Reuter – Lena Svensson – som spelade in en video med just det Lenin-citatet sittande i baksätet på en taxi.
Jag fick den lilla filmen i julklapp.
Vackert.
Förr i tiden, med förr menar jag 70- och 80-talen, kunde en stor roll i en tv-serie eller en programledarroll leda till evigt kändisskap. Det sägs exempelvis att ”Party hos Parnevik” ibland hade hade sex miljoner tittare.
Inte konstigt att Bosse blev känd.
Så är det inte längre.
”Svensson, Svensson” var kanske den sista bastionen av lägerelds-tv för alla. Allan Svensson har berättat att man vid något tillfälle på 90-talet hade över fyra miljoner tittare på ”Svensson, Svensson”. I en tid då det bara bodde drygt åtta miljoner i landet. Halva Sverige tittade, alltså. Surrealistiskt.
Gustav, Lena, Lina och Max blev hela Sveriges lilla familj. Alla följde vad som hände där i Vivalla. Allt spelades in inför studiopublik. De två första säsongerna är så klart i en klass för sig. Manuset är så välskrivet och intelligent att man baxnar. Men seriens stora usp är skådespelarnas tajming och förmåga att leverera repliker i rätt hundradel. Gabriel Odenhammar är oöverträffad som barnskådis och Suzanne Reuter nailade varje replik.
Men allra bäst var postmästaren (som inte var det minsta postmästare, utan på sin höjd brevbärare, men mest arbetslös) himself: Gustav Svensson.
Åstorpsbackens finest.
– Tajming kan man inte lära sig, det måste du ha känsla för. Man bara känner hur och när det blir roligast, sa Allan Svensson en gång.
Jag hävdar, inte bara för att det ska skrivas sådant i sådana här texter, att Allan Svenssons rollprestation i ”Svensson, Svensson” är – sorry Gösta Ekman, sorry Hasse och Tage, sorry Robert Gustafsson – oöverträffad i komedi-Sverige. En fyra säsonger och två filmer lång uppvisning i den ädla konsten av precisionshumor.
Minerna, pauseringarna, tystnaden, punchlineleveransen, den kirurgiska tajmingen.
Nu ska jag se (läs: sova till) alla fyra ”Svensson, Svensson”-säsongerna på raken.
Vila i frid, Svensson!