Monias hem blev ett leva vidare-projekt: ”Det är en oas för mig”

– Huset blev ett ”leva vidare”-projekt efter en tuff tid. Det här är en oas för mig, säger Monia Ivarsson och det är lätt att förstå vad hon menar där hon står i ljuset från de vackra fönstren i den ombyggda hallen, där omplanterade pelargoner trängs med vårsådder i solens värmande strålar.

Bakom henne står ett stort gammalt skåp som en gång stått i ett hus på den kinesiska landsbygden. Det har en av de där gröna nyanserna som hon är så förtjust i och som kommer igen lite varstans, både inomhus och utomhus. Skåpet är ett av många exempel på de möbler och föremål som hon hittat under årens lopp och fått en särskild känsla för. Loppisar är ett kärt besöksmål.

– Sedan behöver jag inte alltid handla, för mig räcker det att bara få vara i de miljöerna. Jag är inte alls någon materialist och vill inte att saker ska begränsa mig. Jag har plockat ihop saker som jag har hittat under mitt liv, jag började redan hos mormor och morfar och gick och plockade grejer i deras uthus. Nu helt plötsligt hittade allt sin plats här.

– Huset är som mitt lilla dockskåp som jag får leka med, säger Monia Ivarsson och konstaterar att hon har en salig blandning av saker och inredning, ändå passar allt ihop på något sätt och blir till en helhet i huset som är på 77 kvadratmeter och ligger i Svalliden.

– Det gamla möter det nya. Jag älskar sekelskifte och art déco men tycker också att det är kul med retro och nutid, säger hon och beskriver sin stil som lite ruffig där industriellt och bistrokänsla möter gammalt.

I vardagsrummet står ett bord som ser ut att vara gammalt men som är nysnickrat av hennes bror. Bordet är av ek och återbrukat från en gammal körbro upp till en höskulle. I taket hänger en lampa från ett missionshus i Lönneberga, platsen som hon själv kommer ifrån, och de båda röda fåtöljerna fyndade hon på Shalom i Mönsterås. Ibland kan det ta ett par månader innan något hittar sin plats.

– Jag är en begrundare och det tar tid för mig att fundera och känna av. Och när jag skulle välja färg till husfasaden åkte jag runt och tittade på jättemånga hus innan jag bestämde mig.

Åtskilliga är de timmar som hon har lagt på renovering av huset sedan hon köpte det. Föräldrarna och barnen med familjer har varit till värdefull hjälp. Det har blivit ett gemensamt projekt som alla samlats kring.

– Det har kommit att betyda mycket för både mig och barnen och mina föräldrar.

De är bra på olika saker och kompetenserna har kompletterat varandra väl.

– Man lär sig av varandra. Jag är bra på att riva, säger hon och skrattar, och tillägger att hon har tapetserat själv och även målat mycket, bland annat har hon använt linoljefärg inomhus eftersom hon ville lära sig den tekniken.

Hon har även tagit en del hjälp av snickare och elektriker.

Stockväggen som tidigare doldes av skivor har tagits fram i hallen som också byggdes om så att den blev mer öppen. Parkettgolv och plastmattor har tagits bort, under dem fanns vackra trägolv. Köket från 1990-talet sålde hon och inredde istället med fransk bistrostil där hon pusslat ihop en del Ikeaskåp med broderns snickrade kökshyllor, spis och kyl från Smeg och andra detaljer för att få till stilen. Hon har också bytt ut fönstren på huset, eftersom de gamla var en blandning från flera olika årtionden.

Hemma hos Monia Ivarsson behövs inte så mycket leksaker till de fyra, snart fem, barnbarnen när de kommer på besök. Här finns nämligen gott om andra saker att leka med och det är också meningen, hon vill ha ett hem som är tillgängligt även för små barnhänder och där saker används.

– Man ska leva i ett hem.

I sovrummet har hon hängt upp alla sina favoritklänningar längs en vägg. Sängen kommer från England och slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet, och den hittade hon i Lindsdal. Trägolvet har fernissats i en mörkbrun färg som tillsammans med den blommönstrade tapeten ger rummet ett ombonat intryck.

Det finns en del kvar att renovera, som badrummet där ett svart gjutjärnsbadkar stoltserar. Men det får ta sin tid.

Från balkongen är det utblick mot Döderhults kyrka, som fram tills nu har varit hennes arbetsplats som diakon. Men nu blir det lite längre till det nya jobbet i Kalmar, där en del av tjänsten blir som polisdiakon.

Det är inte bara huset som hon och hennes närmaste har ägnat mycket tid åt. Trädgården, på 1 100 kvadratmeter, var som sagt rätt igenvuxen när hon tog över, men tillsammans med hennes mamma som bistår hela familjen med sina gröna fingrar och hennes allkonstnär till pappa har även den fått ett nytt liv.

När Monia fyllde 50 för två år sedan fick hon i present av sina tre barn att de skulle bygga ett växthus åt henne, och det är på gång att bli färdigt, lagom till årets odlingssäsong.

På ett stort trädäck brukar hon sätta massor av växter och ett stort bord där barnen med familjer och andra gäster kan samlas.

Uthusen har också fått sig en rejäl ansiktslyftning. En gammal carport revs, masonitskivor plockades bort och berget som spränger fram vid uthusen kom fram på ett helt annat sätt. Här finns både snickeriverkstad och ett gästrum, och i ett av de större utrymmena har hon skapat en loge som fungerar som ett extra uterum. Här finns många detaljer. Till exempel hänger en kristallkrona tillverkad av ett cykelhjul där, och i ett hörn står en gammal gungstol i trä.

– Den tar jag in till jul och sitter och gungar i framför kakelugnen.

Monia Ivarsson köpte huset av ett dödsbo, och mycket hade lämnats kvar i uthusen när hon tog över. En hel del av det har hon kunnat ta till vara och sedan låtit kreativiteten flöda.

– I min värld fanns det en riktig skattkammare där.