Med lite tur lever man länge på Örö
– Det är så konstiga frågor du ställer. Det här är ju helt naturligt för mig.
Ja, så är det ju. Sedan 30 år tillbaka driver 80-åriga Elisabet Billingskog Wiström pensionat på Örö. Sedan 20 år bor hon där permanent, längst ut i skärgården, även om det finns en lägenhet i Västervik också. Det är med andra ord helt normalt att onsdagar är då man tar båten in för att handla. Att det har hänt att kommunen på grund av vädret inte kunnat hämta sopor och tömma latrinerna på en vecka. Att det är henne sommargästerna kommer till när man har fått slut på mjöl eller socker. Att hennes man en gång blev strandsatt på en ö så länge att han började se syner. Och så vidare.
Men så är inte alla som Elisabet heller.
– Nä, de säger det, skrattar hon. Jag tycker om att leva med mig själv, jag tycker att livet är härligt och jag är inte rädd av mig. Man måste ta livet som det är precis just då och nu. Annars går det inte.
Vi sitter och dricker kaffe i trädgården framför hennes hus på Örö. Efter en lunchsallad tar hon fram en ostkaka som hennes dotter har vunnit andrapris i SM i mathantverk med, påpekar hon stolt.
Bredvid henne sitter Anders Kjellberg. Han bor från och till i ett rum i det gamla härbret bredvid Elisabets hus och han om någon kan vittna om hennes särart.
– Var hon får sin energi ifrån är ofattbart, säger han. Parallellt med att 20 danska kanotister kommer på lunch har hon upp till tolv gäster som ska servas. Hon kan stå och diska till midnatt och sen gå upp på morgonen för att servera frukost eller åka in och handla samtidigt som hon försöker hålla ordning på hela stället. Det är helt makalöst.
1966 flyttade Elisabet från Stockholm till Västervik för ett jobb som förskollärare. På en gitarrkurs lärde hon känna en kvinna som efter ett tag tog med henne ut till sin familj på Örö. Bland annat hennes ålfiskare till bror.
– Då var det kört, skrattar hon. Redan när Owe såg mig på kajen i Händelöp bestämde han sig för att han skulle gifta sig med mig. ”Kosta vad det kosta vill,” sa han. Han jobbade på det ett tag, med blommor och tavlor som han målade. Till slut föll jag för honom.
De rev svinhuset och byggde ett eget hus, men det var samtidigt inte helt lätt att som utböling komma in i ett sammanhang som bestod av två familjer.
– Jag var främling. En tjej från Stockholm som skulle lägga sig i... det kändes lite sådär ibland. Det hade trots allt inte kommit in någon ny på 100 år.
Eftersom hon jobbade inne i stan levde de dock som särbos i 30 år.
– När barnen började gå på det daghemmet jag jobbade på flyttade de och jag in till stan, men vi åkte ut hit på helgerna.
Vi tar en kort promenad i trädgården och hamnar nere på bryggan. Här finns ett förråd, soptunna och toalett för öns besökare, och en bastu.
– Owe byggde den på 70-talet och då tyckte mina svärföräldrar att vi levde ett väldigt lösaktigt liv, skrattar hon. Det första vi gjorde när vi fick gäster var ju att basta.
Dagen innan vi besöker Elisabet drar stormen Hans förbi. Om kraftigt regn, hård blåst och ett ihärdigt åskväder kan kännas mäktigt på fastlandet är frågan hur utsatt man känner sig på en liten ö. Men det bekommer inte Elisabet.
– Det är bara om det skulle ta eld, säger hon. Men vi har en brandspruta och vi gör brandövning varje år, så jag är inte orolig.
Pensionatet kom till efter att Owes föräldrar gick bort, men det var inte förrän hon gick i pension som hon flyttade ut till sin man igen. Redan då var de de enda åretruntboenden på ön, och att det är härligt under sommaren är förståeligt, men hur är det mellan september och maj, när ön töms på människor och mörkret och kylan drar in?
– Folk undrar ofta hur jag kan bo här ensam på vintern, men det är ju mycket farligare i stan. Jag behöver ju inte vara rädd för mig själv. Sen har jag alltid att göra. Det ska städas och underhållas. Bara att gå genom allt man äger och har tar ett halvt liv. Jag har dessutom två katter och är ofta ute i naturen.
Det enda är om hon skulle bli akut sjuk eller skada sig. Som den gången hon skulle släppa ut katten och snubblade i trappan.
– Det blev lite hål i huvudet och sådär, men jag bröt inte nacken i alla fall. Och då bodde en annan person här också så jag kunde ringa honom.
En annan gång gick hon in i väggen i vedboden med ved i handen och slog axeln ur led.
– Då hade jag turen att grannen var här. Och tur måste man ha i livet, annars går det inte att leva. Så jag skrek allt vad jag kunde och då kom han och skjutsade in mig.
Hur mycket jag än försöker lyckas jag inte få ur henne att det skulle vara särskilt jobbigt att bo själv på en ö. Inte ens när prognosen för axeln såg väldigt mörk ut.
– ”Hur skulle jag någonsin klara mig”, sa de. Jag skulle få ny axelled och oj, oj, oj.
Men inte långt efter olyckan ville Anders ro ut och titta på soluppgången. På vägen tillbaka rodde Elisabet.
– Det kunde jag väl försöka klara av, tänkte jag. Sen vet jag inte vad som hände, men axeln blev bra igen.
Å andra sidan är hon inte ensam särskilt ofta längre sen Anders kom in i bilden. Och på sommaren är det inte bara fullt med sommargäster, Örö och Elisabets pensionat, som är det enda i skärgården, har även blivit ett mecka för kanotister. Enligt utsago står hon på bryggan och håvar in dem när de passerar.
– Så är det, skrattar hon. ”Här finns glass och jag kan bjuda på kaffe”, ropar jag.
Men när Owe fick en hjärnblödning 2014 erkänner hon ändå att det blev lite jobbigt. Eftersom de var i Västervik den dagen kunde han snabbt få hjälp och numera bor han på hem, men i fyra år efteråt tog Elisabet hand om honom på ön.
– Vi hade hemtjänst någon gång i veckan så att jag kunde åka in och handla. Jag förstår inte hur det gick, men det gjorde det. Efter fyra år orkade jag dock inte mer, men jag hälsar fortfarande på honom en gång i veckan.
En annan lite jobbig händelse var när Owe skulle rengöra ett fisknät på en närliggande ö och båten drev iväg. Många Oskarshamnsbor har redan hört historien om hur han hoppade i vattnet men med oljeställ och stövlar inte kunde ta sig upp i båten. Genomblöt fick han tillbringa de närmsta fyra dygnen på ön. Det här var den 13 december 1996.
– Det var lite spännande, säger Elisabet, som ju då bodde i Västervik. Jag höll på med luciafest och när han inte svarade i telefonen antog jag att det var något fel på den.
När han efter tre dagar inte kom in till stan som han hade planerat åkte hon ut och möttes av ett tomt hus.
– Degen hade jäst över i köket, ålarna han hade hängt upp hade ramlat ner och almanackan var inte riven.
Till slut hittades han av en helikopter, trots att han gömde sig för dem för att han trodde att det var fienden som kom.
– Han var fel i huvudet, utbrister Elisabet. Det var grisar och mårdhundar i träden och han såg en ölbåt lägga till eftersom han var så törstig.
Tillbaka i den mindre dramatiska vardagen är det inte helt överraskande planeringen för det oförutsedda som är det svåraste. Onsdagar är inköpsdagar. Då hämtar Kalmar länstrafiks båt upp på morgonen och åker tillbaka på eftermiddagen. Men trots att det finns reguljärtrafik även på måndagar och fredagar händer det förstås att båten inte kan komma ut av olika anledningar, eller är full.
– Man vill inte bli tagen på sängen så det gäller att ha gasol, torrvaror och framförallt färskvatten hemma, förklarar Elisabet.
Men så har det bara varit i cirka tio år. Innan det fick man klara sig bäst själv.
– Det har förstås underlättat mycket, men det gick också. Owe och hans pappa brukade köra in och handla varje lördag med alla som behövde följa med.
Det gör i alla fall att alla som saknar något i skafferiet kommer till henne.
– Jag tror faktiskt att det kommer att bli lite tomt här om jag kolar vippen, konstaterar hon.
Inte dåligt för en utböling i ett sammanhang som fortfarande bara består av två familjer, även om de är lite fler.
– Jag har sakteligen blivit accepterad, säger hon med ett nytt skratt.
Och att flytta tillbaka till stan är definitivt inte aktuellt.
– Jag blir så stressad eftersom jag ska göra så mycket. När jag kommer hit igen känner jag lugnet. Här behöver man inte passa några tider. Jag måste bara lära mig att Anders vill ha middag lite tidigare än jag.
Så än så länge kommer hon att fortsätta stå där på bryggan och håva in kanotister med löften om fika.
Om hon inte går in i väggen då, i vedboden alltså.