De hittade gemenskap på mark där pool och staket är bannlysta

Drygt två kilometer in i skogen, på vad som känns som en grusväg fastän det har varit asfalt länge nu, ligger Koviksnäs. Inomskärs och avskärmat, med fordonstrafik förbjuden för icke behöriga. Här har Ulf och Kerstin Hörngren hittat lugnet.

– Eftersom vi är pensionärer är vi här från april till oktober, berättar Kerstin. På våren finns här massor med fåglar och på hösten är det klar stjärnhimmel. Och framförallt inga billjud.

Vi sitter på verandan i deras gula trähus och tittar ut över trädgården. Till vardags bor de i en lägenhet i Västervik och när de flyttar ut på våren befinner de sig plötsligt i naturen, enligt Ulf.

– Där vi sitter nu är som ett vardagsrum för oss, och vi sitter sällan still när vi är här. Vi promenerar förstås i stan också, men det är inte samma grej. Här finns ett naturligt rörelsemönster eftersom det alltid finns något att göra.

Tidigare var det segling som gällde för Ulf och Kerstin Hörngren, men för tolv år sedan bytte de segelbåten mot en sommarstuga, och de har inte tittat tillbaka.

– Efter 50 år under segel är man färdig, säger Ulf. Båten var rätt tung och ju äldre vi blev desto jobbigare blev det.

– Så vi hyrde först ett år för att känna efter, och vi trivdes direkt, säger Kerstin.

I Koviksnäs har de även hittat en stark gemenskap. En av anledningarna till det är att man inte kan äga sin fastighet. All mark ägs av SJ Robacks donationsfond som en gång bildades för att hjälpa människor i ekonomiskt behov i Misterhults kommun. Del av inkomsterna kommer från arrendet och idag har den utvecklats till att ”företrädesvis användas för åtgärder avseende omsorg och uppmuntran åt sjuka, gamla eller handikappade och åt behövande minderåriga i Oskarshamns kommun”.

– Man har sin plats där huset står, men resten är gemensamt, säger Ulf. Det ger ett engagemang. Alla vet om vad som gäller och alla får, i den mån det går, dra sitt strå till stacken.

Stugorna dök upp på 60-talet. De får max vara 80 kvadratmeter och det finns strikta regler kring vad som får göras.

– Eftersom det är fondens mark kan man till exempel inte bygga pool, eller ens staket, säger Ulf Hörngren.

– Det gör att det förblir en gammaldags känsla, och det är det som är charmen, säger Kerstin. Eftersom de flesta som bor här idag är andra generationen känner de också till alla oskrivna regler. De är uppvuxna med det. Det ser till exempel ut som att man kan gå rakt genom vår trädgård till nästa väg, men det är det ingen som gör.

Hon pekar ut den möjliga genvägen och jag noterar att det inte finns någon avgränsning till grannen, utom två nyplanterade träd på ena sidan.

– Det stod två lönnar där men torkan 2018 tog dem, så nu har vi planterat två björkar, förklarar hon. Men det är mest för att ge lite privatliv. Annars tittar vi rakt in på varandras verandor.

Att komma in som nya i byn var inte heller någon stor grej.

– Vi hade en bra inlotsning, säger Ulf. De som bodde runtomkring oss tog väl hand om oss. Vi fick lite faddrar i dem.

Såhär tolv år senare är Ulf ordförande i stugföreningen och Kerstin är sekreterare. Inte illa för ett par ”nykomlingar”.

– Ja, vi är väl egentligen inte de bästa representanterna, men vi känner väldigt starkt för Koviksnäs, säger Kerstin Hörngren.

– Och nu kan vi tillsammans rösta genom allt vi vill. Med hjälp av en till i alla fall, skrattar Ulf.

Men det är inte alltid lika lugnt. Två veckor om året får Ulf och Kerstin besök av sina två söner med familj. Uppdelat på en vecka var, annars går det inte.

– Jag tror att det är ömsesidigt, säger Ulf med ett nytt skratt.

– En påsk var vi faktiskt här allihop, säger Kerstin och suckar skämtsamt. Nämen, det var jättefint väder så det var härligt. Det är bara en ljudnivå vi inte är vana vid längre, och så har vi ju bara en toalett.

Ett problem alla med stuga kan känna igen, särskilt om man inte har kommunalt vatten.

Men det är givetvis ett välkommet stök. För tillfället är tre av barnbarnen på plats, Elmer, snart 12, Melker, 10, och Vera, 6, och räcket runt verandan är täckt i badkläder och handdukar. Med kanske 50 meter till badplatsen är det ofta där de hänger.

– Vi går dit kanske tre, fyra gånger per dag, berättar Elmer. Igår fångade vi en mört.

– Jag klappade fisken, fyller Vera i entusiastiskt. Och en fisk var så stor att den tog tag i hela kroken på fiskespöet. Jag tror att det var en abborre. Sen såg vi också ett djur som jag har glömt vad det var.

– En mink, fyller Kerstin i.

– Just det, säger Vera. Den simmade vid en liten ö vid bryggan och sen kröp den in under bryggan. Den var jäääättesöt.

Medan föräldrarna är och handlar med lillebror Levi, 2, gör sig barnen redo för ännu ett bryggbesök. De tar med sig var sin håv, kanske i hopp om ännu en mört eller abborre. Farföräldrarna följer förstås med. Det är trots allt inte bara barnen som trivs där.

– Brygghänget på sommaren är väldigt trevligt, säger Kerstin. Vi brukar gå dit på eftermiddagen, kanske med en bok eller något, och då sitter det oftast någon annan där som man kan snacka med.

– Informationsträffar, skrattar Ulf.